lördag 28 juni 2014

Att bli en del av en vision

För ett par veckor delade jag detta på centrumkyrkans hemsida:

cyklade just för fullt till CityGross för att köpa lite grejer till en lunch. Jag hade en ledarundervisning i öronen med en av mina favoritinspiratörer. I undervisningen talades det om hur det inte endast är ledaren i en organisation som bär och sprider visionen. Alla som är delaktiga, allt från ledaren till besökaren behöver leva i och dela med sig av visionen.

Samtidigt som jag har detta i öronen träffar jag en av medlemmarna i Centrumkyrkan. Jag får ett stor leende, som vanligt, och sen bubblar han över kring nya människor som kom på hemgruppen i veckan och hur kul det är att flera, som inte går så ofta i kyrkan har anmält sig till Påskbuffén på lördag.

Han har själv varit en bekända kristen och del av församlingen i några år och nu sprider han visionen vidare och delar med sig av sina berättelser till mig lite snabbt när vi samtidigt tar varukorgar. Och under tiden går undervisningen i min iPhone vidare om vikten av att samla berättelser som illustrerar och berättar om hur visionen blir en verklighet och att i dessa berättelser blir visionen konkret, något man kan ta på och se. Vi sprider inte visionen för att vi måste utan för att den har påverkat våra egna liv positiv och därför delar vi med oss av vad som händer, utan att egentligen tänka på att vi för visionen vidare i våra berättelser.

Tänkte att jag snabbt ville dela detta för det gjorde mig så glad som en av ledarna i Centrumkyrkan i dag!

-Niklas


Centrumkyrkans vision lite fritt citerat är:
Människor upplever det fulla evangeliet om Jesus som frälsar, helar och upprättar.
Resultatet blir lärjungar som i sin tur hjälper andra att bli lärjungar.
Mitt i detta byggs en nätverk av gemenskapsgrupper där människor delar livet med varandra.

fredag 27 juni 2014

Semesterfokus

Nu lämnade jag skolan för den här gången. Den här sommaren valde jag att även lämna jobbdatorn kvar. Mitt jobb i kyrkan rullar på ett par veckor till men vi har inte mycket verksamhet så jag håller på att förbereda hösten så att jag sen i augusti kan få en flygande start. Det är många roliga saker som ligger och väntar och som börjar ta form.

Så nu skiftar jag fokus. Och eftersom jag bara skriver för min egen skull :) så gör jag det med hjälp av bloggen. Fokus är (utan någon värdering om vad som är stort och smått):

- tid med Katie.
- tid med barnen.
- bön, inte för att förbereda något utan endast för att umgås med Jesus.
- bygga upp mig själv. Jag känner mig lite nersliten och ska ta tid att bygga på mig själv.
- läsa några böcker (supersvårt för mig att orka läsa under terminen, sommaren är lästid.)
- umgås. Jag hoppas ni vill vara en del av mitt liv den här sommaren. Ska vi hitta på nåt eller bara slö tillsammans?
- samtal och bön. En en viktig och allt viktigare del av mitt jobb som pastor är detta. Jag tar ledigt från verksamhet under sommaren jag kommer ändå vilja göra detta på olika sätt under sommaren. Under terminerna är allt så tispressat och jag kan inte åka till Höör varje kväll, men nu under sommaren kommer vi utgå från stugan och kunna ta tid för människor. Har du behov av ett samtal, själavård, förbön, vägledande eller bara kunna bolla med någon så finns jag här för dig i mittskåne.

Jag tar också bort Facebook-appen från mobilen (inte messenger) för jag vill slappa lite från alla intryck, den kan återinstaleras i mitten av augusti :)

Anna Pettersson har gått ur tiden

Nu nåddes jag av beskedet att missionär Anna Pettersson har gått ur tiden. För ett par år sedan gjorde jag en intervju med henne för tidningen Inblick.
Sedan dess har hon gjort flera resor till sitt Tanzania, trots hennes höga ålder och sviktande hälsa.
Nu gick hon alltså på sin sista resa, som inte ledde bort utan ända hem.
Vilket liv! Vilken påverkan hon haft på människorna hon hjälpt på plats i Tanzania men också på oss alla som funnits i hennes livs utkant och blivit inspirerade och påverkade.

Här kan du läsa artikeln med ett par år på nacken:

Fiskardottern som blev missionär


Jag träffar Anna Pettersson i barndomshemmet på västkustön Dyrön. Hon håller som bäst på att förbereda sig för att återigen åka ut till sitt Tanzania. 
– Folk säger till mig att du är 82 år. Varför skall du åka ut igen? Men varför skulle jag inte åka? Så länge jag kan tjäna Jesus skall jag väl göra det?

”Jag kunde inte laga mat”
Anna var uppvuxen på 30-talet. Hennes pappa ville att hon skulle göra som alla andra flickor, gifta sig med någon fiskarpojk och bosätta sig på ön. Under en kort tid arbetade hon hos sin morbror Albin med hushållsarbetet.
– Jag tyckte att det var så trångt mellan de fyra väggarna. Det passade mig inte alls. Skulle detta bli mitt liv, att fundera på vad vi skall äta till kvällsmat och vad vi skall äta till middag. Och jag kunde inte laga mat.
Som tonåring besökte hon ett möte med en missionär från Indien. En kallelse att själv gå ut i mission drabbade henne så tydligt och klart att hon aldrig kunde komma ifrån det.

Inget hände
På Tjörn fanns en ungdomspastor som uppmuntrade Anna att studera och tillslut skrev han själv ihop ansökningshandlingarna till EFS folkhögskola för henne. Så 1946 började Anna studera, först till realskoleexamen och sedan till sjuksköterska på Röda Korset i Stockholm. 
Som färdig barnmorska ansökte Anna till EFS om att få bli missionär. Men inget hände. Hennes kallelseupplevelse hade varit så stark. Hade hon hört så fel?
Men så en dag, efter tio år, hörde EFS av sig. Dockor Wiklund på sjukhuset i Ilembula i Tanganyika hade hört av sig med ett nödrop, han skulle inte orka längre om inte någon kom och hjälpte honom.

”Det här är mitt land”
Våren 1959 bar resan av med båt till Dar Es Salaam.
– Jag kände på en gång att det här är mitt land, det är här som jag skall vara. Första operationen jag var med på var klockan tre på natten och doktor Wiklund gick runt med sina fotogenlampor med öppna lågor. Han gav mig en eterflaska och sa att jag skulle börja söva patienten. Jag skulle droppa eter på en mask och jag undrade om han inte var rädd att allt skulle explodera.

Efter en tid hörde Anna att det fanns en sjukstuga uppe i den lilla byn Bulongwa i Livingstonebergen. Anna frågade själv den ansvarige för missionen om hon fick börja arbeta där. 
– När jag kom dit fanns det ett hus med två rum. I början fick vi förlösa kvinnorna på verandan och det var så trångt att vi fick ställa sängen på snedden för att själva kunna få plats.
Men under det första halvåret kom inga kvinnor för att förlösa sina barn och Anna blev förtvivlad. Varje gång hon var nere i byn hörde hon om barn och kvinnor som dött ute i skogen. Så Anna gick till regeringens representanter i byn och förklarade att hon var där för att hjälpa kvinnorna och det blev beslutat att alla kvinnor skulle föda sina barn på sjukhuset, som de kallade Annas lilla station.
– Det var de äldre hjälpkvinnorna som hade de yngre kvinnorna i sin hand och nu var de rädda att de skulle förlora en inkomst, förklarar Anna.

”Dessa mina minsta”
I början bodde de föräldralösa barnen hemma oss Anna eller på kliniken som de lyckats bygga ut något.
Sedan den första tiden har mycket hänt i området. 1968 invigde Tanzanias första president, Julius Nyerere, det nybyggda sjukhuset och dit kunde Anna flytta sitt arbete med bland annat en hel avdelning för föräldralösa barn.
1990 stod barnhemmet färdigt och där bor idag ett trettiotal barn. Tanken är att barnen skall kunna bo på hemmet under några år och under tiden försöker man finna afrikanska fosterhem.

En idé från Gud – Solrosor
När Anna 2007 satt på flygplanet på väg tillbaka till Tanzania fick hon en idé.
– Jag vet inte om jag sov eller var vaken. Men det blev så tydligt för mig att vi skulle plantera solrosor. Även om jag inte visste något om solrosor blev jag så övertygad om att detta var något vi skulle satsa på.
Kvinnorna i en by brukade en bit mark och fick frön första året. De planterade i december och kunde skörda i juli.
– Jag minns att en av kvinnorna inte kunde tro sina ögon när hon fick betalt för sina frön. Nu kunde de själva betala skolavgiften för sina barn.

”Hon kan gå igen”
1964 mötte Anna sin första patient som hade amputerat båda benen. Hon började göra eftersökningar efter möjligheter att finna proteser men det gjordes ingenstans i Östafrika. Så Anna fick mäta benstumparna och skicka iväg en beställning till London. Det blev stor uppmärksamhet i Tanzania kring detta och en stor tidning i huvudstaden skrev om händelsen med rubriken ”Hon kan gå igen”.
Idag gör Annas medarbetare de bästa proteserna i Tanzania, och Bulongwa är den enda platsen i södra Tanzania där man kan få proteser.
– I vintras hade vi besök av två ortopeder från Tyskland och vi kunde göra så mycket för handikappade. Jag skrev hem till Sverige och bad dem skicka alla pengar vi hade och låna pengar om det skulle behövas. Bland annat kom en pappa med sin flicka som han burit över bergen. Hon kunde själv bara ligga ner. Nu kan hon gå med hjälp av gåstol, äta själv och till hösten skall hon börja skolan. Dagen hon kunde sitta upp och äta själv grät pappan av lycka. Nu har vi också betalt alla skulderna och vi kan jobba på frimodigt igen tack vare alla som är med och stöttar oss.

Att tjäna Jesus är vackert
Det är inget lätt liv Anna har levt mitt i stora behov och stor fattigdom. 

– En del menar att livet med Jesus innebär stora försakelser. Men att tjäna Jesus ger stor tillfredsställelse. Han kan göra vår tjänst för honom vacker. De fattiga är en grupp som har en speciell plats hos Jesus och jag tjänar ju honom när jag hjälper dem. För Jesus är de fattiga viktiga, han säger att vad vi gjort för en av dem har vi också gjort för honom.

onsdag 25 juni 2014

En sak

Nu är det sommar och jag skall vara lite ledig. Det betyder också tid att kunna reflektera, få chans att läsa en bok och tänka på sådant som inte bara har med nästa prestation att göra.

Jag skall börja göra en sak som jag vet att jag skulle behövt göra under lång tid, men den här sommaren skall jag ge mig själv chansen och utrymmet att göra detta. En sak. Vad det är är min egen hemlighet men jag tror att det kommer att betyda mycket för mig.

Ibland försöker jag göra så många saker samtidigt och lika ofta saknar jag energin att göra alla dessa saker. Men om jag tänker över mitt liv kanske jag hittar en sak som jag tror kommer ha stor påverkan på allt annat också.  Jag tror att det skall vara en sak som man verkligen kan göra, inte bara tänka. Jag kanske känner att jag behöver ändra mina tankar kring en viss sak eller ändra syn på något annat, men jag vill då försöka hitta EN aktivitet, en rutin, som kan påverka detta.

Nu när jag skriver kommer jag på massor av exempel vad detta skulle kunna vara. Men du är inte jag och jag är inte du. Vilken är din En Sak som skulle kunna ha stor påverkan på ditt liv?

måndag 23 juni 2014

Växer du?

På engelska använder man ordet "learning curve". Vissa saker behöver man alltså träna på för att bli bättre på dem (kanske gäller det det mesta i livet).

De senaste veckorna känner jag att jag varit mitt i den här uppåtgående och utmanande "kurvan" i mitt liv. Jag har hamnat i nya situationer och många saker som jag har lärt mig i teorin eller genom att titta på andra har jag fått nytta av i min vardag.

Min naturliga reaktion blir ett rop från hjärtat om hjälp från den helige Ande. Jag tror att jag ofta är som bäst när jag är mitt i kurvan, när jag fortfarande förstår att jag inte riktigt vet vad jag håller på med men samtidigt känner att det går åt rätt håll och jag känner mig beroende av Hjälparen.

Så, vi har väl inte slutat att lära oss saker? Vi hamnar väl fortfarande i situationer som utmanar?

Ett föredöme för oss alla

I lördags nåddes jag av beskedet att min vän och broder Jörgen Purhagen har gått ur tiden. Han tillhörde vår församling och som någon sa hade han en självklar plats i församlingen.

Jag kommer att sakna honom mycket. Han hade en stor hunger efter Gud och att få betyda något i hans rike. Jag kommer att sakna att höra honom sjunga under lovsången i Centrumkyrkan och hans sköna och träffsäkra inbrytningar i predikan. Jag kommer att sakna hans självklara vittnesbörd om Guds trofasthet mitt i ofullkomliga omständigheter.

Jag berättade för mina barn att Jörgen hade gått hem till Jesus och jag undrade vad de trodde att han gjorde just nu. Min 6-åring svarade: Han kramar Jesus.
Jag hade själv tänkt att han kanske sprang över en äng och gjorde det som hans kropp inte tillät honom att göra här på jorden. Men i samtalet blev jag också övertygad om att han håller om Jesus och Jesus håller om honom, på samma sätt som han gjorde här på jorden men ändå på ett så mycket mer fysiskt och verkligt sätt.

Så Jörgen, vi saknar dig! Du gick före och vi kommer efter! Och nästa gång jag sjunger lovsång i Centrumkyrkan skall jag lyssna efter din sång, kanske kan jag höra den från andra sidan av tronrummet, från helgonens sektion i lovsångskören.

Vad hjärtat är fullt av

Jesus säger att vad hjärtat är fullt av talar munnen.

Under flera år jag jag skrivit olika slags bloggar med olika syften. Under en tid har jag låtit detta ligga lite nere då jag haft så många hemsidor att hantera.

Men nu känner jag att jag behöver komma igång och skriva något bara för min egen skull. Den här bloggen skall vara enkel och avståndet mellan hjärtat och munnen (eller tangentbordet) skall vara så kort som möjligt, och mitt hjärta behöver flöda över någonstans, bland annat i bokstäver och text. Allt jag skriver kommer att vara relevant för mig i min lilla värld men jag kommer inte jobba på att det skall vara relevant för någon annan.

Men jag tror att jag kanske inte är så olika många andra så känner du för att läsa och kanske kommentera så är du så välkommen. Jag gillar att tänka högt med andra!